Vikersfältet

Detta nästan tre kilometer långa gruvfält är beläget på Vikersgårdens, Gamla Vikers och Nya Vikers ägor invid sjön Vikern i Nora bergslag. Det upptäcktes först på sommaren 1851 av läraren vid Falu Bergsskola, sedermera professorn, Axel Erdmann. Denne befann sig då i området för att utarbeta en geologisk beskrivning över Dalkarlsbergs gruvfält. Under det att han vandrande runt i trakten för att bestämma bergsformationen påträffade han till sin förvåning vid Vikersgården ett mäktigt lager av hälleflinta. Gruvkompassen slog starkt fastän ingen malm fanns i dagen. De första gruvorna som upptäcktes var Östra och Västra Vikersgårdsgruvorna, Källargruvan och Stensnäsgruvan på Vikersgårdens ägor. Därefter inmutades Vretgruvan, Kärrgruvan, Sjögruvan och Grindgruvan på Gamla Vikers ägor och år 1854 Västra Vikersgruvorna och Tandaberget på Nya och Gamla Vikers ägor.

Gruvorna vid Vikersgården inmutades år 1852 av Dalkarlsbergs grufvebolag, som tillsammans med jordägaren, bergsman Petter Persson i Vikersgården, bildade ett bolag för att påbörja brytning av dessa fyndigheter. Redan under 1853 genomfördes provbrytning vid gruvorna med gruvarbetare från Dalkarlsberg. Ett schakt påbörjades som under år 1854 fick en lave med tillhörande hästvind. Under det sistnämnda året kom den egentliga gruvbrytningen igång med omkring 12 gruvarbetare från Dalkarlsberg under ledning av gruvfogden Lars Dahlin, vilken kom att stanna vid gruvfältet som gruvfogde fram till hösten 1896.

Under år 1855 kom brytningen igång även vid Västra Vikersgruvan, Kärrgruvan och till viss del även vid Vretgruvan och Källargruvan. De olika gruvorna bröts av olika bolag. På förslag av brukspatron Carl Lindberg på Carlsdahls Bruk, som var en stor delägare i de olika gruvorna, beslutade på hösten 1856 de olika bolagen att de skulle fusioneras. Av Västra Vikers, Vikersgårds, Stensnäs och Pers, Gamla Vikers och Källargruve Bolag bildades då Wikers Grufvebolag som också övertog de av de gamla bolagen redan inköpta fastigheterna i Skrekarhyttan, Råskog, Gamla Viker, Nya Viker och Nor. Till det nya bolagets förvaltare utsågs Västra Vikersgruvans tidigare förvaltare eller övergruvfogde, Constantin Tideström. Denne var samtidigt också förvaltare vid Mogruvan och faktor för Stribergs Järnvägs AB. Redan år 1858 utsågs läraren vid Dalkarlsbergs skola, Carl Gustaf Söderström, till ny förvaltare. Som sådan stannade han kvar i bolagets tjänst till år 1885. Från år 1870 var han också förvaltare vid Mogruvan. För att nedbringa förvaltningskostnaderna fick Wikers Grufvebolag från början av år 1886 gemensam förvaltning med Dalkarlsbergs AB, d v s Gustaf Bratt till år 1894 och därefter Ragnar Ljunggren till 1896. Den vid gruvorna boende gruvfogden fick nu ett större ansvar och ett invid gruvorna beläget gammalt mejeri byggdes om till gruvfogdebostad med ett litet kontor.

Under åren 1856-1858 bröts framförallt Västra Vikersgruvan, Vikersgårdsgruvorna, Åkergruvan och till viss del också Källargruvan och Vretgruvan. Gruvorna blev dock allt djupare och problemen med vattentillströmningen ökade i samma takt. All berg- och vattenuppfordring hade hittills skötts med kostsam hästkraft. På grund av detta inställdes all gruvbrytning på senhösten 1858 varefter arbetarna istället sysselsattes med att färdigställa en helt ny konst- och spelbyggnad som inkluderade grävandet av en kanal. Det hela utfördes efter den välkände byggmästare Eric Janssons ritningar. Vid konsthjulet inrättades även en såg.

Den nya moderna konst- och spelbyggnaden stod färdig år 1860 och gruvbrytningen kunde återupptas, men nu endast vid Vikersgårdsgruvorna. Redan året därpå var Vikersgårdsgruvorna som djupast drygt 37 meter. Successivt utökades nu brytningen så att arbetsstyrkan år 1870 uppgick till drygt 30 arbetare. Under år 1866 hade man också börjat använda sig av det nya starkare sprängämnet nitroglycerin. Från år 1868 började detta ersättas av den mindre farliga dynamiten. Uppfordringen skedde genom två schakt: Erdmanns och Ekestubbes schakt.

Dessa två schakt var sammanbundna med orter under jord. Under år 1870 började man också bygga rälvägar nere i orterna för att lättare framfrakta det lösbrutna berget till uppfordringsschakten. År 1875 nedsattes tryckpumpar i gruvorna. Under samma år uppfördes även en ny spelbyggnad av slaggtegel med tilloppsränna och hjulgrav samt en ny kombinerad gruvsmedja och gruvstuga av sindersten och kalkbruk.

Den kombinerade gruvstugan och gruvsmedjan kallades
vanligen Ringen efter den handel som fanns där på 1890-talet.

Redan från Vikersgårdsgruvornas första upptagande hade pallbrytning med stor omsorg tillämpats såväl i avseende på orternas drivning som bergbandens avsättande. Detta visade sig dock hjälpa föga när berget var mycket sköligt och lossnigt. Därför fordrades här liksom vid det närbelägna Dalkarlsbergs gruvfält omfattande timmerbyggnader för att stödja bergväggarna. Redan under år 1871 började man därför med Dalkarlsberg som förebild införa takbrytning med igensättning. För detta ändamål anlades två störtschakt för gråbergets nedforslande till de utbrutna rummen.

Under åren 1871-1873 förekom också försöksbrytning vid Dammsjögruvan och till viss del också Mildsjöberget på Nors ägor, vilka dock snart fick överges p g a allt för stor vattentillströmning. Under framförallt 1880-talet lät man även bryta kalksten i kalkbrott belägna på det av bolaget ägda Vikersgårdens ägor.

Gruvbrytningen började dessutom gå med förlust och några delägare ville lägga ner driften. Under större delen av 1878 och 1879 vilade också brytningen och flera arbetare avskedades. Brytningen fortgick sedan fram till 1896, då bolagets delägare beslutade att nedlägga driften. Grosshandlaren John Millar i Göteborg visade då intresse för gruvorna, vilka han först erbjöd sig att arrendera, men slutligen uppköpte han 1898 samtliga aktier i bolaget för 30.000 kronor. Millar var stor delägare i Nora-Karlskoga Järnvägs AB och ville inte se att en viktig kund skulle försvinna genom att Vikersgruvorna för alltid skulle nedläggas. Brytningen återupptogs 1898 och fortgick fram till 1902, då man gick över till att bryta de närbelägna sk Norsgruvorna vid Dammsjön. Millar anställde också en förvaltare som bodde i Vikersgården, Johan Lindén.

John Millar dog 1904 och gruvorna utbjöds till försäljning. Till slut kom bolaget i Johan Albert Johanssons ägo. Han var en ung gruvingenjör vid Stribergs gruvfält. Brytningen fortsattes, men det hela gick troligen med förlust. Brytningen vid Norsgruvorna upphörde inte förrän 1908. Lager av malm fanns dock kvar vid gruvorna så sent som vid 1:a världskrigets utbrott. En del av detta lager såldes då till Tyskland. Ingenjör J.A. Johansson kvarstod som ägare av Wikers Grufvebolag, vilket också inkluderade en del hemman vid gruvorna.

Vid 2:a världskrigets utbrott ökade intresset för gamla nedlagda järngruvor som kunde lämpa sig för malmexport till Tyskland. År 1940 började J.A. Johansson, som fortfarande var ägare till Wikers Grufvebolag, försöka återuppta brytningen vid Vikersgruvorna. Det tyskägda bolaget Skandinaviska Gruv AB köpte gruvorna varvid arbetet började för ett återupptagande av driften. Under 1940 och början av 1941 drogs kraftledning fram till gruvorna och en rad andra byggnationer genomfördes såsom nytt transformatorhus, maskin- och spelhus, smedja, lave, kross- och sovringsverk etc. Själva driften av gruvorna sköttes av Skandinaviska Gruv AB:s moderbolag, Stora Långviks Gruv AB. Arbetsstyrkan uppgick till omkring 35 arbetare, varav en stor del kom från moderbolagets gruvor i Dalarna. Brytningen vid Vikersgårdsgruvorna samt Åker- och Vretgruvorna pågick sedan till början av 1946, varefter gruvorna har fått vila.

Den 16 juni 1942 bildade ett tiotal av gruvarbetarna vid Vikersgruvorna en avdelning av Svenska Gruvindustriarbetareförbundet som fick nummer 113. Till ordförande valdes Åke Thorén i Nya Viker. Avdelningen nedlades 1949, då det inte ansågs vara troligt att gruvdriften skulle återupptas. I november 1944 bildades efter agitation från Pershyttans Lokala Samorganisation en sektion av denna LS vid Vikersgruvorna. Sektionen torde dock ha upplösts efter en kort tid.

Utvunnen järnmalm vid Vikersgruvorna 1853-1946

Under perioden 1853-1902 utvanns sammanlagt 139.938 ton järnmalm vid Vikersgruvorna. Under den sista korta brytningsperioden 1940-1946 utvanns sammanlagt 70.771 ton järnmalm, både genom brytning och varpsovring. Vid gruvorna på Nors ägor utvanns 1871-1872 och 1902-1908 sammanlagt 6.121 ton järnmalm.

Vikersgruvornas järnmalm särskiljer sig från större delen av Nora bergslags övriga järnmalmer genom sin höga manganhalt som uppgår till drygt tre procent. Den höga manganhalten gjorde att malmen lämpade sig väl till att användas vid framställning av bessemerstål. Nackdelen med Vikersgruvornas svartmalm var dock att järnhalten var låg, i medeltal 44 procent, och även hade relativt höga svavel- och fosforhalter.