Krangruvan
Krangruvan inmutades i oktober 1825 och ett bolag om tio delar bildades av följande personer: Brukspatronen Carl Petter Lindberg på Karlsdals bruk (4 delar), övergruvfogden Per Hinnerson i Dalkarlsberg (4 delar), skogvaktaren Petter Jacobsson på Nya Vikers öken (1 del), inspektor P. J. Roman på Villingsbergs bruk (½ del), bergsfogden Johan Eric Fegræus (1/4 del), bergsmannen Eric Ersson i Snöbergshult (1/8 del) och bergsmannen Eric Persson i Stenbäcken (1/8 del).
Gruvan uppges ligga invid Älvhyttan, men i själva verket låg den strax söder om Gasshultsgruvorna på vägen mot Sandvik. Senare har gruvan ingått i Krokgruvans utmål.
Det är dock helt säkert att den var känd långt tidigare då den redan år 1826 var nästan 18 meter djup, vilket klart visar att gruvan måste ha bearbetats tidigare under ett flertal år. Malmådern uppgavs samtidigt vara av gott slag och 4,45 meter lång samt 1,8 till 2,7 meter bred.
Det nya gruvbolaget lät påbörja brytningen på våren 1826 under ledning av skogvaktaren Petter Jacobsson. Denne man fick sedan tjänstgöra som gruvfogde vid Krangruvan under de år som gruvan bearbetades. Gruvarbetarna skiftade naturligtvis från år till år, men år 1827 bestod arbetsstyrkan av följande personer: Jan Jansson i Snöbergsfallet, Petter Persson med hustrun i Snåret (biträdde även gruvfogden), Petter Olsson med hustrun i Sjöändan, Carl Olsson med hustrun i Sjöändan, Anna Persdotter i Sjöändan (även mullplockerska), Lars Jansson och Eric Sjöqvist i Sjöändan. Övergruvfogden Per Hinnerson i Dalkarlsberg fungerade som bolagets disponent och skötte även räkenskaperna.
En smedja ska ha uppförts vid gruvan redan under år 1826. Även en lavebyggnad omtalas detta år. En handvindslina inköptes år 1827, vilket ger en vink om att uppfordringen troligen sköttes med en handvind.
Vilostånd
för gruvan erhölls under 1829–1830. Arbetet återupptogs
år 1831 och pågick sedan fram till och med år 1834.
Därefter finns det inga uppgifter om att den arbetats i någon
större utsträckning. Sammanlagt utvanns under åren 1826–1834
endast omkring 1120 ton järnmalm.
Källor: Bergmästarerelationer 1825–1835, Bergmästarämbetet i Nora m fl bergslagers arkiv, Landsarkivet i Uppsala. Avräkningskladdböcker 1826–1833, Dalkarlsbergs AB:s arkiv, ArkivCentrum Örebro län. Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister (RAÄ 130).
2002-09-24